Blogg: Varit och hälsat på Ariane
Jag fick ett litet stipendium från författarförbundet, två veckor i Ariane Wahlgrens hus i Aten. När jag fick veta att jag skulle få åka dit i september började jag förstås att tokgoogla för att se hur det såg UT, och hur det VAR men hittade förvånanasvärt lite faktiskt. Så här kommer lite info om stället.
Huset ligger högst uppe på en gata som heter Drakou. Det är nästan uppe på Filopappos kulle, mitt i stan vid Akropolis, och där kom jag släpande på min resväska en mörk kväll. Jag hade fått instruktioner: Fråga i den andra kiosken på gatan efter en nyckel i ditt namn!
Okej … kan det vara den här kiosken? Jo! Titta! Damen ger mig ett kuvert med en nyckel i! Så kuriöst!
Jag fortsatte upp för trapporna och nådde till sist en oansenlig dörr med en liten skylt: Ariane Wahlgrens författarhus. Låste upp, gick in. Mörk och tyst!
Här är den oansenliga lilla porten!
Jag gick husesyn, ett litet kök, en schysst badrum, ett rum för författarförbundet där jag förstod att jag fick flytta in, en bibliotek med svenska böcker. En liten trädgård. En spiraltrappa, en takterass. Ett litet hus på taket!
Så här såg sovrummet ut. Helt okej säng. Från Ikea. Luftkonditioneringsgrunka uppe vid taket.
I det lilla huset på taket bodde en svensk tjej, det var hon som hade gett nyckeln till damen i kiosken. Jag packade upp, gjorde mig hemmastadd, hittade isbitar i frysfacket och drack en massa iskallt vatten för jag var uttorkad som en kamel efter att ha rest med den kokheta tunnelbanan från flygplatsen och sen alla de där trapporna.
Sen hade jag två härliga veckor, hängde med jounalistkollegan som dök upp så småningom, (Hej, Maria Lilja!) gick och gick och gick och kom vilse i det heta Aten. Jobbade lite på förmiddagarna. Åt gott, var på underbara utomhusbiografer, tog spårvagnen till havet …
Här sitter Maria och myser på en av de många stränderna söder om stan.
Så här ser det ut när man gått ut genom porten på huset. Staden vid ens tåspetsar!
Något av det bästa med stan var att de gjort en bred gågata av en stor bilväg längs Akropolis. Den här bilden är tagen därifrån.
Aten var faktiskt bättre än jag kunnat tro. Allting funkade trots deras ekonomiska kris, folk kunde engelska och det var lätt att ta sig runt dit man ville. Det känns att man månar om turisterna trots att man har det svårt. Och så de där utomhusbiograferna där man kunde köpa drinkar i pausen och luften var ljummen och månen hängde över bioduken, som var en vägg där det växte in bougainvillea i bildytan … (vi gick på engelskpråkiga filmer som var textade på grekiska.)
Den längsta utflykten jag gjorde var till kap Sounio, Attikas sydspets. Vackert! Man kan ju åka ut på öar också, men det får bli nästa gång jag åker till Aten!
Tack förbundet! (Att sen journalisternas stipendium var på 15000, tre gånger så stort som författarnas, det få man väl ta med jämnmod.)
(Vem var Ariane? En mycket mångsidig kvinna verkar det som, journalist som rapporterade i svensk radio från Grekland under juntatiden, och sen testamenterade sitt hus till författar- och journalistförbunden.)