Blogg: Distraherad, moi?
Jag skriver en bok. Jag har hållit på med den hela vintern. Just nu har jag 90 sidor text, jag har säkert under processens lopp strukit 200 sidor. Boken kommer, när den är klar och förhoppningsvis kommer ut, att betraktas som en bagatell. För den handlar om tjejer och den handlar om tjejer som går i sjuan, vilken betyder att den, förutom att den kommer att ses styvmoderligt i egenskap av barn/ungdomslitteratur, också kommer att ha en ytterst begränsad målgrupp. För tjejer som går i åttan och uppåt, de läser inte en bok om sjuor. Och killar läser inte en bok om tjejer… jag har, dessutom, försökt göra den ganska rolig, vilket också kommer att göra att den ses mer som en bagatell än annars.
Ändå är detta den allvarligaste och viktigaste boken jag har skrivit, för jag har verkligen försökt att göra allt i den sant. Inte “based on a true story”, men sant på så sätt att det verkligen hade kunnat hända, och tjejerna som det handlar om finns, på riktigt, i massor. Och allt som inte har varit “sant” har jag strukit. Och allt som har kännts som “svada”, har jag strukit.
Och en liknelse kom för mig:
Att skriva en berättelse kan vara som att lägga ett tretusenbitars pussel. Ni vet; man börjar i ena hörnet får ihop lite där men måste släppa det för stunden. Man letar kantbitar. Kommer en bit med dem men måste släppa … Man hittar några bitar som man lyckas få ihop till lite himmel eller berg eller skog, men man har ingen aning om precis var just det partiet hör hemma … och så är det det, att i just det här pusslet har någon hällt i en massa bitar som inte ska vara här. De passar nästan in, de är förvillande lika de som verkligen går att få dit, och man måste pröva dem och pröva dem och pröva dem, men till sist kommer man att bli tvungen att förkasta dem.
Så kan det va.
Ja, och så var det det där med distraktionerna då …
