Blogg: SCWBI-konferensen i New York

6-7 februari 2015 var jag på konferens, ordnad av SCWBI vilket står för Society of childrens book writers and illustrators. Det är ett årligen återkommande event som innehåller föredrag av författare, bokkonstnärer, workshops och ”intensives”, då man väljer att gå på ett föredrag/diskussion med en mindre grupp människor i ett ämne som intresserar en speciellt.

SCWBI är en internationell organisation som vänder sig både till amatörer och publicerade författare. Man genomför konferenser och tillställningar liknande denna på flera håll i världen, t ex i Amsterdam senare i vår, vartannat år en grej före barnboksmässan i Bologna, samt en årlig, stor konferens i Los Angeles. I år hade jag råd och möjlighet att ta mig till New York. Det hela började redan fredagen den 6 februari med workshops och tillfällen för författare och illustratörer att personligen träffa amerikanska bokförlagsredaktörer och agenter, och visa sitt arbete för dem (kostar extra). På lördagen började själva konferensen och då hoppade jag på. Av någon anledning hålls dessa konferenser alltid på väldigt tjusiga (dyra) ställen, och i år var de på hotellet Grand Hyatt mellan New Yorks Grand central station och Chrysler building. Stor glasskyskrapa. Jag hade bokat in mig (och Per) på ett billigare hotell i närheten.

ballroom3

Konferenslokalen var ett jättestort ”ballroom” med tre skärmar, och först var det registrering och man fick kaffe och bagels. Sen var det välkomnande och introduktion av Lin Oliver som är en dam som håller i dessa tillställningar, samt det första talet – keynote speech – av Anthony Horowitz (som bl annat skrivit Morden i Midsomer och Foyle´s war) på temat ”Grabbing young readers from forst line to last”. Han menade att ungar idag ”tål” mycket mera våld än förr, att exempelvis James Bond är barnunderhållning idag, och han menade att man oftast måste se till att ta kål på föräldrarna på ett tidigt stadium, för ”hur ska hjältarna kunna uppleva några äventyr när FÖRÄLDRARNA är där och hänger?” Hans mantra var: ”Don’t write down to children.”

Sen ett panelsamtal med redaktörer som talade om vad som rör sig i (den amerikanska) barnboksvärlden just nu. Intressant är att (även) i USA så är e-böcker redan på nedgång. ”Kids prefer physical books” sa en redaktör, och drog ner applåder, jubel och tjut.

Därefter gick jag på en ”intensive” med Jessica Garrison, redaktör på Dial books for young readers, hon talade på temat: ”Rules for picture books and why we sometimes break them”.

jessicag2

Exempelvis: Du kan inte göra en bilderbok utan bilder (Jo, det går!), du måste ha en livlig och uttrycksfull huvudkararktär (Nej, inte alls!)  etc.

Sedan gick jag på något som hette: ”Writing literary fiction”, för jag var nyfiken på vad de menade med det där ”literary”. Fick reda på att det helt enkelt betyder ”seriös”. Men att det inte behövde betyda att boken inte samtidigt kunde vara humoristisk och kommersiell och det kändes lite som rena självklarheter.

Här blev det lunch och en kvinna, som jag suttit bredvid och jag lyckades rusa ner till en matmarknad i källaren på Grand Central och köpa lite käk.

Sedan var det dags för Hervé Tullet. En fransman som ”har bott på Times barnilitteraturtopplista i åratal”, enligt presentatören. Han gör interaktiva bilderböcker, där man exempelvis ska skaka boken, och därmed blanda färger. Alltså, först några färgprickar på ett uppslag. På nästa uppslag: ”Skaka boken”, och på tredje uppslaget har färgerna blandats. Eller böcker där man gör ljud efter hans bilder och liknande. Han var väldigt ”fransk”, och flera deltagare klagade senare på att de inte förstått vad han sa. Typiskt citat: ”I lööv ze babbies, zey noo everyzing”. Härlig snubbe, men försökte verka lite nonchalant inför sin framgång, som att han inte brydde sig. Lurade dock ingen.

hervé

Nästa grej: ”The truth about writing”, pretentiös titel på talet som hölls av Kami Garcia, som berättade hur hon och en kompis mer eller mindre av misstag, som ett vad, råkat skriva en världs-storsäljare, och varit helt clueless om vad det innebar när det började ringa redaktörer från stora förlag, och de fick reda på att det skulle hållas auktion på manuset. Deras debut hette ”Beautiful creatures”, även på svenska.

Därefter: Art browse. Illustratörer la ut sina portföljer på långa bord och folk gick och kollade. Stor trängsel, jag lade dit Kraken och några vykort, bara för skojs skull. Vykorten gick åt, men det är definitivt en annan stil på de amerikanska illustrationerna. De är mycket sötare och mer färgglada och ofta rätt läskiga, jämfört med våra.

Och SEN! Sen var det fest! På direkten! ”Gala dinner”. Fast buffé. Jag fick sällskap med några tjejer som jag stött på vid portföljbordet, men tappade bort dem i trängseln. Lyckades få fatt i lite käk och lite vin och tog mig till det ”internationella bordet”, där jag stod och babblade sen med folk från Irland och Taiwan och Tyskland och Schweiz mfl ställen. Väldigt skojigt. Började bli lite trött dock, efteråt (efter vinet!) var det ett ”möte” med internationella deltagare, där jag satt och nästan slumrade en stund, sen smet jag. Och var mycket mycket glad åt att bara ha fem minuters promenad till hotellet.

Dag 2

En massa prisutdelningar, det mest sympatiska var ett pris som en kvinna själv inrättat för ”Midlist-authors”. Med midlist menas då såna som aldrig vinner priser i vanliga fall, som arbetar på, hjälper till att bibehålla bredden och mångfalden i förlagens utgivningar, aldrig får några storsäljare och som hela tiden riskerar att dumpas av sina förlag och halka ur branschen (nån som känner igen sig?). Två kvinnor som inte lyckats sälja någon bok på flera år, trots många försök, fick dela på priset.

Sen var det Laura Vaccaro Seeger. En bilderbokskonstnär som mer eller mindre gick igenom hela sin produktion och sina arbetsmetoder. Mycket matnyttigt och roligt. Det enda som var lite synd var att hon också var en ”koncept-bok-makare”, liksom Hervé Tullet.  Hon jobbar mycket med hål i sidorna som leder till överraskningar, ordfinurligheter och så vidare. Det blev därför inte så mycket sagt om berättelsen i bilderboken. Men som sagt, intressant ändå.

laura2

Det här var en väldigt komprimerad dag, fyra långa anföranden skulle hinnas med före lunch, så det var genast dags för nästa föredragshållare som var James Dashner, författare till ”The Maze runner”, vars titel föreföll bekant för mig. Han berättade i stort sett om hela sitt liv, som hur nördig han var när han gick i skolan:

dashner3

Samt att han hela tiden har ”världar” i skallen. Att det är självklart för honom att skriva ”fantastiska” berättelser och att han inte skulle kunna skriva något vardagsrealistiskt. ”Write stuff that’s cool”, var ungefär hans filosofi. Jag köpte The Maze runner sedan, och när jag kom hem visade det sig att Greta läst den och gjort ett arbete om den i skolan och därför visste hur han såg ut och att hans öron ”sitter väldigt långt ner.” Hade jag vetat detta (inte det om öronen) hade jag tagit kontakt med honom nästa dag, när jag mötte honom vandrande helt allena i en korridor i NY:s stora bibliotek. Och sett till att få en bild med honom och mig. Missad chans att imponera på dotter. Hans ”speech” hette förövrigt ”Writing commercial fiction”.

Sen fick jag en liten paus för det blev panelsamtal med litterära agenter. Jag stod i bakgrunden och tänkte på annat. I USA är det ju så, att man inte kan skicka sina bilder eller manus direkt till förlagen och få dem lästa. De måste gå genom en agent. Har du ingen agent är du rökt. Nu avslöjade dessa tre agenter ”i förtroende” sina helt på riktigt verkliga e-postadresser för de tusen åhörarna i salen, och sällan har jag sett det antecknas så flitigt. ”Ni behöver inte alla skicka era grejer nu direkt”, sa en kvinna ur panelen lätt desperat.

Så! Dags för finalen! Den alldeles nybakade vinnaren av ”The Newbery award”, Kwame Alexander, en poet som fått det här prestigefyllda priset (kanske deras Augustpris?) för en ungdomsroman på vers kallad The Crossover. Han var väldigt rolig, ett enormt proffsigt tal som också innebar att han gick omkring bland publiken och reciterade dikter. Han berättade om hur han ”bestämt sig” för att få det här priset – och hur han lyckats genom att säga YES till alla chanser han fått. För en surmulen europé blir det lite fånigt att nästan alla amerikaner har såna här mantran, men Kwame var ändå väldigt trovärdig. Och, när han sa att han bestämt sig, då innebar det bland annat att han hade lagt ner stora pengar på en frilansande redaktör som hade hjälpt honom att jobba med texten i boken i ett helt år! Och sen satt han uppe hela natten när han visste att priset skulle tillkännages på morgonen. Och samtalet kom! ”And then I went out and bought this amazing suit” – poserar vid pulpeten – ”you see what colour it is? It’s BLUEBERRY! For the Newbery!” (Hans titel: Dancing naked on the floor: How to say yes to the writerly life.)

Sen vare slut. Och jag med.

(Nä just: Henry Winkler, gamle Fonzie, dök upp också och hojtade att hans mantra var TO TRY. To TRY anything!)

Vad kan jag så säga om allt detta? Jo, att jag känner mig enormt inspirerad och glad att jag åkte, för jag vet inget annat sammanhang där jag kan få så mycket av det som intresserar mig allra mest. Höra så många författare berätta om sitt arbete, träffa så mycket folk med skallarna fulla av barn- och ungdomsböcker, och som är så himla entusiastiska och lättpratade. Så … say YES!

 

 



Kommentarer inaktiverade.