Blogg: En liten ögonöppnare

slarliten

På sistone har jag hållit på med en bok för barn i 8-årsåldern. Mer exakt, killar i 8-årsåldern. På jakt efter någon som kunde ge mig feedback, så fick jag ögonen på sonen. Sonen är arton år, men jag gav honom ändå mitt manus, och snäll som han är gjorde han ett tappert försök att läsa. Snart suckade han dock och lade ifrån sig sidorna. ”Men var det inte roligt????” frågade jag besviken.

Sonen gjorde några miner och sa efter en stund: ”Menäää, jag är nog för gammal för det där.”

För gammal, tänkte jag – bestört författare såväl som moder – hur kan han vara för gammal för någonting över huvud taget? Han är ju mitt barn!

Alltså, jag vet ju att han är vuxen. Jag tror inte att han är åtta år fortfarande. Men på något sätt så trodde jag att han hade åttåringen levande i sig ännu. Den åttaåring som jag tror skulle tycka de här knäppa berättelserna om pojken Gurra och masken Nisse var jätteroliga. Jag trodde att sonen åtminstone hade denne åttaåring i gott minne! Som jag har! Det var ju nyss, nyss, nyss som han gick i tvåan och hade keps och stora tänder!

Men för sonen är den åttaåringen borta. Kanske är han bara på semester och kommer att komma tillbaka senare i sonens liv. Förmodligen är det så. Och så tänker jag, att kanske är man alltid som allra längst bort från den man var för just tio år sedan? Ungefär som kläderna man hade för tio år sedan alltid känns mest omoderna? Och att det nog i så fall i synnerhet stämmer om man under just de senaste tio åren gått från att vara en unge med keps och stora tänder, till en vuxen man.

Jag får helt klart se mig om efter feedback på annat håll.

 

 



Ett svar till “Blogg: En liten ögonöppnare”

  1. -ME- skriver:

    Men oförskämda unge att växa upp då! Mina gör likadant, åtminstone den äldsta. Den yngsta har lite hyfs fortfarande…